Kapitel 1

Eja var på väg hem från universitetet i ovädret, ilsken och genomblöt klafsade hon genom korridoren. Den var som vanligt lång, mörk och kantad med röda dörrar och luktade rätt unket. Den bristfälliga takbelysningen gav aldrig tillräckligt med ljus och avfallsbehållarna var alltid överfulla så det hamnade alltid skräp på golvet, särskilt nu när vaktmästarna inte synts till på flera dagar. Det fanns två pentryn på vart tjugonde rum och det var sällan någon som diskade.  Monitorerna stod på i nästan vartenda rum men en del rum var stängda, det gick rykten i huset att många studenter hade rest hem på grund av ovädret. Det hördes både gråt och höga röster genom de tunna väggarna. Det var en dyster stämning, det kändes som om någon eller något lagt ut en ridå av depressivitet över hela huset. I pentryt som tillhörde Ejas rum stod Jacob och stekte ägg som doftade ljuvligt, Jacobs gladlynta och något överviktiga kropp och svettdroppar som rann över hans finniga ansikte gjorde att Eja alltid blev glad över att se sin vän och särskilt när han lagade mat för vad han än lagade så smakade det gott.  

• Hej Eja. Han vände sitt svettiga och glada ansikte emot henne och han hade en diskhandduk slängd över axeln och hans näsborrar var något utvidgade.
• Hej, Eja lyfte slött upp handen i luften och lät den falla som om tyngdlagen höll hela henne nere på marken. Jacob såg på henne med ett leende och glada bruna ögon. Han hade kavlat upp ärmarna på sin skjorta och hans runda mage spände ut skjortan. Det osade gott och det fräste från stekpannan. Köket var upplyst och det såg något kaosartat ut på ett hemtrevligt sätt. 
• Vill du ha ett stekt ägg och lite annat jag hittade i min kyl? Han såg frågande på henne efter en snabb blick ner i stekpannan. 
• Okej, kan vi äta inne hos mig? Jag behöver dra av mig mina våta kläder och få i mig lite varmt. Jag kan sätta på tevatten. Hon log ett snett leende och höll upp armarna för att visa hur blöt hon var och lyfte en fot som det rann vatten ifrån och gav ifrån sig ett dovt dropp på nålfiltmattan som låg på golvet.
• Okej, kommer när jag é klar. 

Hon log ett nöjt och trött leende när hon klafsade in på sitt rum. Det fanns vatten kvar i vattenkokaren så Eja behövde bara trycka på knappen.  Hon drog av sig de våta kläderna som var som klistrade på kroppen och tog på varma mjuka svarta byxor och en lång svart tröja. Ärmarna var egentligen för långa men det är skönt att kunna dra ner dem över händerna. När hon drog på ett par grå hemmastickade varma raggsockar tänkte hon på mamma som hade stickat dem med sina mjuka varma händer fulla med kärlek. Hon hängde upp de våta kläderna på galgar vid röret som alltid var varmt och som löpte längst taket. Då knackade Jacob på dörren med en bricka i famnen. 

• Åh, härligt med mat, vattnet är klart, ska bara fixa fram varsin mugg och the, vad vill du ha för sort? Hon hoppade fram och lyfte på locket på en av sina lådor och började plocka bland burkarna, lyfte ett lock på en mindre burk och stack ner näsan.
• Ähh, ta nåt svart.
• Okej då får du samma som min pappa tycker om. Sätt brickan på stolen och släng dig i sängen. Det blöta håret var nu uppsatt i en knut.
• Okej, vet du Eja? Du è den enda som inte är helt hysterisk över ovädret. Hans röstläge hade sjunkit från den gladlynta matlagnings-Jacob till en nervös oro med ögon som oroligt letade efter trygghet. Det hade börjat bli lite kvalmigt av kombinationen våta kläder och lagad mat i ett litet rum.  
• Nja, jag är väl lika orolig som alla andra men jag visar inte det så mycket. Hon såg allvarsamt på honom: Jag bär min oro inom mig och när ångesten blir för stor så kryper jag ihop med filtar under mitt skrivbord eller in i min garderob tills ångesten går över. Min mamma är lite av en häxa, nu log hon underfundigt mot honom med huvudet lite på sned, lite som att testa honom.
• Du förstår hon säger att ångest är bara en känsla, ett sätt för rädslan att bära andra kläder. Så att bli kvar i ångesten är som att avslöja rädslan och när rädslan är avslöjad så kryper den i väg och då kan den lämna plats för kärlek. Samtidigt sträckte hon sig efter en brödskiva och la på ett ägg och sög upp äggulan och tog en tugga.
• Ska vi kolla nyheterna under tiden som vi äter? Han höll sitt the i båda händerna och blåste försiktigt på det samtidigt som han tog en sipp och den varma drycken spred sig i hela bröstet så lugnt och behagligt. 
• Javisst, fjärrkontrollen ligger på skrivbordet.

Sängen upptog större delen av hennes rum och den var ockuperad av kuddar och täcken, så Jacob fick ställa ner brickan på stolen som för ovanlighetens skull var tom innan han kunde röja sig en plats i sängen. Men det kändes skönt och hemtrevligt i Ejas rum. Hon hade möblerat den med allt man kan behöva plus lite till, den enda som saknades var en vattenkran och toalett.

Det var svårt att hitta en kanal som sände utan allt för stora avbrott. Alla kanaler visade rapporter om ovädrets härjningar och om kaos, det tycktes som om det var bränder och storm och tsunamis över hela jorden. De åt under tystnad. Det rapporterades om landremsor som försvunnit ut i havet eller att vattnet stigit så landremsor gått under, men också om stenmassor och öar som stigit ur havet. De såg människor som försökte fly, våta och utan packning eller med bara lite att bära på. Det var fasansfulla bilder. En kanal försökte ge människor överlevnadsinstruktioner samtidigt som myndigheterna talade om för folk att man skulle hålla sig inomhus och stänga fönster och dörrar och avvakta tills ovädret var över. 

• Hur var det på universitetet idag? undrade Jacob. 
• Det var knappt någon där, så vi fick meddelande på den stora monitorn i aulan plus alla små runt om att alla föreläsningar och aktiviteter i universitetets byggnader var inställda p.g.a. ovädret. 
• Allt kretsar runt ovädret.
• Ja, jag måste höra av mig till mina föräldrar och berätta hur jag har det och fråga dom hur dom har det, du vet, sa Eja.

Hon satt lutad mot väggen och åt med tallriken i handen och blicken fast på monitorn som snabbt skiftade bilder, medan Jacob satt med korslagda ben mitt på sängen och han tömde snabbt sin tallrik och hällde i sig teet med lätt darrande händer som Eja inte såg eftersom hon var fullt koncentrerad på det som hände på monitorn.   

• Ja tack för sällskapet, det var bra att slippa vara ensam en stund.

Jacob plockade ihop på brickan och sen gick han ut.

Eja tog upp mobilen och tryckte sig fram till Hem och det välbekanta plinget och så dök Mamma upp på monitorn. Hon sänder en tacksam tanke till sitt eget högre jag att hon installerade en direktcall som gick förbi integritetsfiltret och som gjorde att hon och föräldrarna alltid kunde vara i dialog med varandra. I bakgrunden skymtade hon sitt gamla trygga hem fullt med burkar och flaskor i ett kök som inte renoverats sönder. Hennes föräldrar var inte så mycket för hightech. De bodde i utkanten av samhället och Mamma höll ständigt på att sylta och safta bär och frukt. Hon la in grönsaker i olika lager med diverse oljor eller annat jox som Eja inte hade en aning om vad det var, men gott var det.  Pappa experimenterade med olika kryddningar. Att se de två i en gemensam matlagning var som att gå på en varieté men ibland kunde skämten gå för långt och då var det oftast Mamma som kände att det var dags att göra något annat.      

• Hej Gumman, hur har du det? frågade Mamma.
• Hej Mamma, jo förutom att det är rätt tråkigt här för det råder stormhysteri, suck, och hon såg modlöst på sin mamma som torkade sina händer på en gammal randig handduk, hennes gråa hår hade hon knutit ihop av själva längden på håret och trots hennes glada orange prickiga klänning så såg mammas mjuka ansikte en aning oroligare ut än vanligt, det var en oro som var svår att dölja.  
• Ja det gör det här med, Pappa är ute och gör förstärkningar på huset och spikar igen dom fönstren vi inte har hunnit med. Jag har fått nya blåsor i händerna av allt grovjobb inomhus som utomhus, jag vill inte se åt en hammare efter detta oväder. Det är rekommendation vi fått av MSB. Jag går igenom maten och tvättar, tänker att får vi ett längre strömavbrott kommer tvätten att lukta illa och det kan bli svårt att tvätta mer än det nödvändiga. 

Hon suckar djupare än hon trodde för hon såg mammas vaksamma ögon. 

• Ni är alltid så himla förståndiga.
• Det är en skyldighet till oss själva, om man ser på mänskligheten så har det blivit den starkes lag som gäller. Väldigt få människor tar ansvar mer än för sig själva. Denna själviskhet som råder är inte bra. Inte för någon. Men eftersom man inte kan lägga sin tillit på någon annan människa får vi göra vårt bästa för att överleva ovädret. Hur gör du? Kan du komma hem?
• Nä, tror inte det, universitetet har stängt på grund av ovädret och det ryktas om att många har gett sig av. Men på nyheterna sa dom att alla flygplatser har stängt. Så jag får väl vänta ut stormen här. 
• Men pappa kom precis, han vill prata med dig vänta lite. Tom, kom in, Eja är på monitorn,
• Ja ja, mumlade Pappa 
• Hej Eja. Hur har du det där borta, frågade han.
• Blåsigt ha ha. 

Det sög till i magen av hemlängtan och hon hade svårt att hålla tårarna borta så hon såg ner på fötterna och blinkade bort en tår. När hon såg upp igen fyllde pappa monitorn med sitt vita hår som spretade åt alla håll och sina varma ögon och det stora tjocka skägget.

• Ja du, det här är det värsta ovädret någonsin. Historiskt sett är det värsta som uppmätts. Du får försöka att sätta för ditt stora fönster och tejpa det gärna för går det sönder så kan tejpen hålla ihop det hjälpligt. Kan du ta dig hem får du gärna göra det men vänta ut det värsta ovädret först. Vi får tänka på varandra så länge. Vi pratade med dina syskon och dom håller på ungefär som vi. Pratade med Joel och kom fram till att om det är som dom mest pessimistiska påstår att detta kommer att bli en klimatskiftande värsta storm så att samhället brakar ihop så har vi bestämt att vi ska samlas hos dom. Besalek och Lydia och Lillknatten har flyttat in i den gamla äldsta stugan som dom låtit rusta upp, Ja det vet du ju Besalek är den bästa hantverkaren och byggaren på mils avstånd så han har haft god hand med sina entreprenörer. Din syster har åkt runt hos en hel massa bönder och lämnat riktlinjer om ifall att det blir si eller så du vet hon vill ju ge alla sina bönder det bästa möjliga, hade hon varit Gud fader själv så hade hon säkert spänt upp en presenning över varje bondgård. Men det känns bra att ha pratat med er, alla våra busungar ha ha. Men Lydia sa något väldigt klokt i slutet av det samtalet att dom kommer på något sätt att ta sig hit när det gått en tid utan att dom fått något livstecken ifrån oss. Hon menar att vi inte ska gå om varandra. Men ja vi får se hur det går. 
• Ja vi får väl se hur det går. Men hur gör Lydias och Joels föräldrar. 
• Joels föräldrar har ju egen gård och hans syster med familj har flyttat dit för så tror dom det blir bäst. Lydias föräldrar tror på samhällets omsorger och förväntar sig att allt ska fungera, tror att regeringen har tagit höjd för att denna typ av katastrofer ska kunna hända och att samhället är på fötter inom en vecka. 

Han skakade på huvudet som fick henne att förstå att han inte höll med.  

• Vi hörs av igen.

Både Mamma och Pappa gav henne luftpussar och Eja bytte kanal.

Det kändes sorgligt och gråten bara kom, sängen var mjuk och varm samtidigt som tårarna bara rann hejdlöst. Klatsch, något hade slagits mot rutan. Eja rusade upp och drog isär de tunga mörkläggningsgardiner som Mamma prompt ville att Eja skulle ha för att stänga ute stadens ljud när hon behövde plugga. Skönt, det var bara papper. Men fönstren måste tejpas som Pappa sa. Eja gick bort till en plastlåda som stod längst bort i hörnet och letade upp Gaffatejp eller ”bra att ha” tejpen som Mamma säger. Hon drog tejpen kors och tvärs över hela fönstret och såg samtidigt på ovädret. Det såg ut som blixtnedslag där elledningar var dragna i luften. Allt var vått. Allt såg dystert ut, bara enstaka människor som alla sprang. Stadens siluett kändes ändå trygg på något sätt. Från hennes fönster syntes en blandad bebyggelse med både låga och höga hus, staden var som städer är mest. En ultramodern stadskärna, siluetten av höga hus tornade upp sig på den högra sidan, husen var i all sin arkitektoniska storslagenhet konstverk i sig. Sen blev husen lägre och lägre för att lite då och då sticka upp med ett höghus, det var ganska vanligt med sextonvåningshus. Men som tur var låg de på tvären från fönstret så Eja kunde se större delen av staden ändå: stadens ljus och människor som småsprang, de elektriska trådbussarna gick i skytteltrafik. Hon drog för gardinerna och välte skrivbordet så att bordskivan stod mot fönstret, inte för att det hade så stor betydelse men det kändes bra. Hon flyttade sängen mot innerväggen så långt bort från fönstret det var möjligt. Sen plockade hon upp lite, staplade maten i en av de svarta förvaringslådorna och tog fram ryggsäcken där Eja packade ner sådant som hade minnesbetydelse för henne, lite foto och några böcker som kändes bra att ha. Hon packade ner kläder och kniv, toalettgrejor, förbandsgrejor och mediciner och annat som kunde vara nödvändigt om hon måste ge sig av på egen hand. Hon ställde i ordning på bokhyllan och byrån och städade upp lite och gick sen ut och diskade. När hon kom in i rummet igen ställde hon sig och såg rummet som hon ville komma ihåg det och minnas hur allt såg ut, även om rummet var litet så finns det en snygg helhet med möbler och en del av inredningen i ljusa träslag, detaljer som lådor, och textilier i granitgrå och svart var snyggt till äggskalsvita väggar. Hon kollade kylen och bestämde sig för att äta innan hon somnade. 

Eja vaknade av att det bankade hårt på dörren och det skreks men hon hade lite svårt att vakna och orientera sig. Allt var absolut svart. Monitorn på väggen var avstängd, det hade den aldrig varit så Eja tryckte på knappar på sitt extra tröjarmband som hon lurats att köpa för att tända olika belysningar om strömmen skulle gå men inget fungerade och nu i efterhand kände hon sig lättlurad, naturligtvis kunde inte några knappar på ett tröjarmband ge henne strömmen tillbaka. Cynikern i henne hade fått rätt. När olika medier ropade ”katastrofen kommer” då vill alla som kan tjäna sig en hacka på den nyheten, kanske kommer den inte och då har de fått pengar. Hon hade inte varit med om ett elavbrott sen hon var liten, hjärtat bankade och paniken låg nära och stormen röt. Åter bankade det på dörren och det fick hennes dumma tankar att skaka till.

• Eja, är du där? hördes Jacob ropa. Han bankade igen. 
• Ja, jag kommer. Hon var trött, rädd och irriterad och kände att hon borde få sova mer. Hon trevade längs väggen tills hon nådde dörren och låste upp. Ett starkt sken lös rakt i ansiktet.
• Men ta bort ficklampan du förstör mitt mörkerseende, sa Eja.
• Allt är borta, Hans röst var svag och hjälplös, liten och tunn.    ....

      utdrag ur kap    3                                          ....De åt lite tillsammans innan Jacob la sig ner för att sova. Ficklampan låg framme och när Eja ätit stoppade hon omsorgsfullt ner maten, eller rättare sagt det lilla som var kvar. Det kändes bra att ha ficklampan så att hon såg vad hon gjorde, för natten var absolut svart, becksvart och tyst. Det var som ett stort svart intet, hon blundade och drog ihop alla sina muskler i en djup suck. Men hon släckte den när hon var färdig för att spara på batterierna. När hon suttit en stund och vant sina ögon vid mörkret tog hon av sig skorna och värmde fötterna mellan sina händer, en i taget.

Ensamheten och mörkret skrämde henne. Tänk om stormen tagit föräldrahemmet och föräldrarna var döda. Hon fick ont i magen, det sög till av obehag och det kändes som om någon tog hårt om hennes inre organ och kramade dem. Nästan som kramp och det började svida i magen, det kändes som hon måste kräkas. Nu måste hon skärpa sig, fick bara inte kräkas nu. Hon försökte fokusera på elden, på flammorna som steg uppåt och röken som letade sig upp och upp. Hon kände tröttheten och sömnen komma, elden hypnotiserade henne. Eja slog sig själv i ansiktet för att vakna till. Hon satte på sig skorna och tänkte resa sig för att röra på sig. Så hördes ett ylande som fick hela kroppen att frysa till. Den isande kylan och det genomträngande ylandet fick hela kroppen att förstenas. Hon kunde inte röra en muskel, hon var alldeles stilla. Hon hörde en uggla som hoade långt borta. Då hörde hon ett brölande, brölandet tog aldrig slut. Hon ville hålla för öronen men händerna var som fastfrusna och en stund senare hördes ett annat läte. Oh, vad det var skrämmande, fasansfullt och ensamt. Aldrig hade natten varit så svart, aldrig hade skräcken i henne varit så isande kall som om själva nattens järnhand höll henne i ett hårt skruvstädsgrepp. Den mörka, våta skogen med dess fuktiga lava och mossa som liksom förtrollade skogen och i kombination med nattens mörker gjorde detta skogen oigenkännlig. Det kändes som att de var de sista människorna på jorden. Hon längtade så otroligt mycket efter någon, vem som helst, bara någon levande varelse som hon kunde prata med.

 Det kändes som tiden stod stilla och allt var bara mörker och kyla, förutom eldens lågor som såg så obetydliga ut i den svarta natten. Hon tvingade sig att låta handen ta på Jacobs ben för att lindra sin ensamhet. Det kändes i alla fall bättre än att vara alldeles ensam. Nu hördes det andra lätet närmare, det som lät som ett ylande. Hon fick rysningar i hela kroppen och hon skalv till och stirrade rakt ut framför sig men i det svarta var det bara svart. Men det kunde väl inte vara en varg? Nä, det var nog en hund som blivit herrelös i ovädret. Det kändes lite bättre att tänka på en hund än en varg i alla fall. Men brölandet hade tagit hastigt slut och ylandet hade fortsatt. Det kan vara vargar som tagit ett byte.  För säkerhets skull kände hon efter så att hon hade sin kniv i bältet. Hon tänkte på Mamma och Pappa och alla de vandringar de gjort tillsammans och när hon fick sin första kniv. Mamma satt en hel eftermiddag med henne och lärde henne alla delar på kniven, bladet, parerstången skaftet och slidan som bladet ska vila i när man inte använder sin kniv. Mamma lärde henne att slipa kniven med ett brynstål och att hålla den ren och varför det är så viktigt, att kniven är ett redskap och inte ett vapen. Fast kom det ett rovdjur eller vilket djur som helst denna natt så blev minsann hennes kniv ett vapen fast ett vapen som skulle skydda och om kniven var till skydd så kan det väl inte vara ett farligt och mördande vapen. Hon tänkte på att hon aldrig har behövt döda något. Eja försökte föreställa sig hur det skulle vara men den tanken var omöjlig, är det tillfället som skapar en mördare eller är det något annat? Hon frös om ryggen och la på mer träbitar, till sist reste hon på sig och gick runt tunnan för att värma ryggen. När hon såg ut genom det trasiga fönstret såg hon himlen och alla stjärnorna. Hon undrade hur långt det var kvar av natten? Hon försökte därför se om månen stod högt eller lågt. Men hon kunde inte se och inte avgöra. Hon ville inte gå närmare fönstret eller ut, ville inte gå för långt från elden. Den lilla elden var hennes enda trygghet och vad det än var därute så höll det sig borta från elden. Så hon satte sig igen och minnesbilderna från i förrgår kom tillbaka, alla människor, hur kunde man bli så chockad att man bara gick rakt fram som en zombie? Eja och Jacob såg också hur staden förändrades men de hade handlingskraft att ta sig därifrån. Fast hade Eja inte haft Jacob hade hon nog varit fast i stan och hjälpt skadade tills hon själv blev skadad eller sjuk. Vilken tur att hon hade en vän som Jacob. Hon undrade hur det hade gått för flickan som hon förband med halsduken.

 Nu hörde hon det där otäcka brölandet igen. Kunde det aldrig bli morgon? Hon skakade på sin kropp för att hålla sig i gång och inte somna. Hade hon lagt sig ner hade hon somnat direkt. Hon tänkte på sina syskon, de var säkert tillsammans hemma hos syrran och hjälpte varandra och deras hundar låg nog och passade dem och huset hela natten så att de fick sova gott. Hur kunde världen bara förändras så snabbt, eller var det vi som hade blundat för denna förändring. Det hade varit så många varningar från alla möjliga håll i årtionden ja kanske i århundranden, någon hade påstått att det var den industriella revolutionens fel.  Alla hade vi hört om vattennivåer som hela tiden steg och landmassor som rasade i havet. Om somrar med hetta som aldrig tycktes ta slut och om sommaråska som startade bränder som snabbt blev okontrollerade, om höststormar som nådde orkanstyrka och vintrar så snörika att man måste ge upp. Det blev omöjligt att hålla alla vägar öppna och folk blev därmed insnöade. Men vi hittade lösningar och det pratades om att vädret gick i cykler och vissa år alltid är värre än andra. Men dessa enorma oväder i hela världen samtidigt kändes onaturligt på något sätt. Nu såg hon gryningsljuset, så hon la på mer träbitar. Hennes rörelser var långsamma, det motbjudande ljudet hördes fortfarande, huset luktade murket och i gryningen gick det att skönja grenar från grova skrovliga ekar och bokar och gamla granar. Murgrönan som klättrat runt stammar och grenar hängde och ven i vinden och förruttnandets lukt fyllde hennes näsborrar