Kapitel ?? En bit in, kan du hitta var?  Dessutom när man kopierar från manus till hemsida alltså från ett format till ett annat så hoppar felskrivsnisse in och ändrar lite som han tycker. 

Kapitel 10 

De första timmarna den dagen gick de under tystnad. Vandringen var sorgsen i det kuperat landskapet där mycket var frodigt och grönt men också med många hus som övergivits och andra som brunnit eller blåsts sönder. Längs vägen fanns det annat bråte också och naturen själv var bruten och trasig. Trasiga grenar på buskar och träd och träd som vält, vatten som svämmat över och lervälling på sina ställen. Men Eja tyckte om att få vandra i sina egna tankar. Det kändes svårt att tänka på allt som hänt den sista tiden, om all sorg och saknad. Hon kände att hon inte kunde bringa reda i sina tankar, visste inte ens vad det var för dag eller om det var en vecka sen eller mer som hon lämnade universitetet. 

• Malekh, säg - jag funderar, som jag förstår så måste du ha mött upp fridsfursten någonstans eftersom han var ensam när vi eller framför allt Jacob såg honom komma igenom den där ljuspelaren, sa Eja
• Ja. 
• Det betyder att du varit någonstans, kanske på flera ställen. Se på Jacob och mig vi har förflyttat oss mer, flera hundra mil trots allt som hänt. Jag försöker att sortera mina tankar men det blir bara rörigare, kan du hjälpa mig? Förklara hur det hänger ihop? Tiden, ondskan ja allt det här som händer även om mamma och pappa har förklarat så är det ändå någonting helt annat att uppleva det. Jag läste juridik, paragrafer och lagar. Det var ordning och reda. Inte en massa konstigheter med män som ramlar ner från himlen och väder som är allt annat än normalt och ja hela den här tiden sen sista gången jag lämnade aulan på universitetet tills nu har varit helt snurrig, konstig. 

Hon slår ut med armarna och ser stint på honom som att hon kräver en förklaring som att hon anser att en man som faller från himlen ska ha svar på det svåraste frågor som hon haft. Men hennes envishet ser hon på honom och petar irriterat på honom. Så han ser sig tvungen till en lång förklaring och tar ett djupt andetag och börjar:

• Ja till viss del. Ni i er tid vet lite och en del vet ingenting om jordens tillblivelse och utveckling om kampen mellan gott och ont. Det fanns en tid när människosläktet var ganska ringa och jordens befolkades av andra såsom änglar, jättar och andra varelser som med tiden och med människans utbredande minskat och fått dra sig undan. Men det fanns en tid när alla visste och då människor gjorde ett val. Med tiden vann också ondskan utrymme framför allt inom människan och ondskan fick människor att tro på att ondskan inte finns. Detta är hans största bedrift, men han har haft en begränsad tid på sig och hans tid är slut nu. Sakta men säkert började människor glömma kampen. Det berodde delvis på att samfund och organisationer som sa sig ha sanningen misskötte sig. Det värsta var de som sade sig vara ledare eller någon form av profeter själva slutade att tro. Många av dem blev rädda och osäkra, en del började med lögner och missbruk av olika slag. I den boken som dina föräldrar har så står det om att det ska finnas många falska profeter. Tro mig att de orden är en stark underdrift.  Nu har fridsfurstens och godhetens tid kommit och rätten och hämnden utkrävs. Därför har den senaste tiden varit splittrad och fylld av konflikter, krig och sjukdomar. Denna tid har fyllts på med översvämningar, vulkanutbrott, tsunamin, orkaner. Naturfenomen som gjort om geografin, öar har flyttats, landremsor har försvunnit och nya har kommit upp. Men dessa beror inte på Fridsfursten utan på ondskan, nu gör ondskan allt den kan för att få makt och gränslöshet och det absolut bästa sättet är med rädsla. Skapa rädsla och du har makt så enkelt är det. För ondskan så finns det inget så farligt som fria, sanna och kärleksfulla människor, försökte Malekh förklara.
• Ja, det är mycket och stora ord. Men du menar att allt har intensifierats nu?
• Ja. De senaste veckorna enligt er tideräkning, fast om ni tänker efter har det varit på gång mycket längre men de flesta av er har inte haft ögon att se med eller inte velat se och veta helt enkelt. Fast era forskare har slagit larm efter larm och gjort vad dom har kunnat.
• Vadå vår tideräkning?
• Ja den tideräkning ni har, är en industriell uppfinning. Så låt oss hålla oss till ert sätt att tänka. Jag tror att även ert tänkande kommer att utvecklas under resans gång. Eftersom allt det som hänt har hänt innebär det att elektricitet och all kabel slagits ut och när det inte finns el, internet eller någon annan kommunikation så blir samhället sårbart. När tryggheten försvinner för människor skapas osäkerhet och rädsla. Dessa människor är farliga och oberäkneliga. När människor inte kan tillgodose sina basbehov vilket blir svårt när deras valutor inte har något värde. Mat är hårdvaluta och i städerna sprids sjukdomar lavinartat i de få hus som finns kvar. Alla som kan lämnar städerna. Men inte ut till skogarna för träden är stormfällda och ligger med rotvältor. Dessutom finns inga inhägnader så alla djur är förvildade. De människor vars hus har klarat oväder och har lagt upp matförråd och kan stå emot kyla och hetta kommer att klara sig längst. Men många är tacksamma för att dom fick dö tidigt. Dessa hemska plågor är bara första döden. 
• Andra döden då? undrade Eja förvirrat.
• Den är mycket värre.
• Men vi då? Vad är det för mening med att vi ska vandra söderut?
• Ni är viktiga i slutstriden, i striden med odjuren. 
• Vilka odjur? nu blev Eja orolig.
• De kommer ni att bli varse om. Vi behöver förflytta oss långt idag. 
• Mm men vi behöver stanna och äta.
• Ja vi har nog gått en bra bit nu, så låt oss stanna och vila och äta, men vi tänder ingen eld.
• Jag vill verkligen veta mer om dessa monster vi ska möta, det är inte rätt att du vet en massa och vi ska bara hänga på som några tjänstehjon, sa Jakob.
• Jag förstår inte Malekh, fortsatte Eja, du vet en massa saker och jag kräver att du berättar. Vi ska strida fast vi har inga vapen och är säkert dom sämst tränade som finns och jag vill åtminstone veta vad vi ska möta. Hon såg stint på honom med händerna på axelbanden på sin ryggsäck och stod bestämt med benen isär som för att stå stabilt. 
• Okej Eja och Jacob jag vet att ni har rätt att veta, men jag vet inte så mycket. Jag vet att jag ska bistå er och att ni är viktiga särskilt i slutstriden men jag vet inte hur. Okej. Jag lovar att berätta efterhand som jag kommer på något och eller får veta något kan det vara okej? Han såg frågande på dem och efter en kort stund nickade de samstämmigt. 

De satte sig ner på ett par trästockar i en skogsdunge. Trädstammarna var gråsläta och lövverket var mörkgrönt och en hel del av löven hade blåst av och mellan träden växte högt gräs och svampar men inga som Eja eller någon av dem kände igen så de fick stå. Det blåste måttligt men träden gav lite lä. De åt av det de hade och drack sig otörstiga.

• Ja ni har rätt jag ska försöka berätta så mycket jag kan. Odjuret är djävulen eller satan eller Lucifer. Han har många namn och olika utseenden. Vilka odjur vi kommer att möta vet vi inte förrän vi möter dem. Kanske är det därför vi är en liten grupp med olika förmågor. Jag vet inte. Men jag vet att när vi är framme vid berget där slutstriden ska vara kommer det att vara fruktansvärt. Allt djävulskap som någonsin existerat kommer att möta sin motsats. Det är då och först då vi får veta vilken sida som är starkast. 

Efter den korta rasten rättade de till kläder, skor och packning. Sen vandrade de fort, tyst och intensivt i flera dagar, Eja visste inte hur många eller hur länge. Malekh gick först med sin huva uppfällt på capen som gick ända ner till fötterna. På fötterna hade han hårt åtsittande skinnkängor. Det såg ut som han hade varken sulor eller packning och sist gick Harismo med grova kängor, mörkgröna byxor som har lagats många gånger den sista tiden. Hon bar en ryggsäck som varit Ejas mammas och en anorak som för länge sen förlorat sin färg. Hennes långbåge hängde över ena överarmen och ryggsäcken och under kogret på andra sidan anoraken stack det lilla svärdet ut. Harismo höll på att förvandlas till en riktig krigare. Malekh verkade träna henne på sitt alldeles säregna sätt. Alla vandrade på från tidig morgon till sen kväll, kaffe och eld på morgonen för att få liv i deras stela och trötta kroppar och korta pauser bara för att uträtta tömningsbehov och äta. Men en dag kom de fram till ett vatten, de senaste stoppen hade de alla känt att det blev varmare och varmare. Av den anledningen hade de klätt av sig mer och mer. Vattnet de hade framför sig var för brett för att gå runt och så långt de kunde se fanns det ingen bro. 

• Jacob hur är kompassen? Åt vilket håll strömmar vattnet, frågade Eja.

Jacob tog upp sin kompass som han fortfarande hade fastspänd vid ryggsäcken, höll den stabilt i handen och såg på den:

• Vattnet rinner i öst-västlig riktning. 
• Jaha och vi ska söderut, då måste vi bygga en flotte för att ta oss över. 
• Vi får leta efter saker som kan flyta, typ trästockar, tunnor eller liknande. 

De la av sig sina packningar och satte sig ner. De bara satte sig och ingen gjorde något, det rådde en form av apati. Allt förutom vattnet var tyst och det rörde sig snabbt och lätt bubbligt och på något sätt paralyserande. Det var varmt och svetten rann och ångan från det varma vattnet gjorde dem svimfärdiga. Runt omkring hade växtligheten försvunnit. Det var ett dött landskap. Det fanns döda träd och buskar och stenar i olika formationer och annat bråte. Det var en märklig känsla att sitta så paralyserad av ett vatten och ett så stumt landskap. Allt var brunt eller gult, även vattnet som hade någon konstig brungrön nyans. Det var som om alla sinnen tömts och huvudet blev tungt och kroppen släcktes ner och blev tyngre och tyngre och verkligheten gled bort mer och mer och landskapet blev allt dimmigare och det blev tungt att andas. Malekh reste sig upp och drog Eja med sig bort till skuggan av en stor sten:

• Vi måste få in de andra i skuggan, detta vatten …
• Vadå? Vad är det med vattnet?
• Hjälp till och dra in någon av dina kompisar. 

Malekh gick ut i solen och tog tag i Jacob och drog in honom i skuggan och Eja gick ut och gjorde detsamma med Harismo. De tog fram sina vattenflaskor och hällde i sig vatten. Sen knäppte Jacob och Eja ihop sina jackor och la dem över två stenar och sedan några små ovanpå. På så sätt fick de ett provisoriskt solskydd. 

• Vi behöver sätta oss och brainstorma nu, sa Eja
• Ja verkligen, vi ska ta oss söderut och söder är tvärs över vattnet som är hett så det nästan kokar, svarade Jacob. 
• Ja så vi behöver något att sitta på som flyter och något att paddla med. 
• Jag håller med men vi behöver också vatten att dricka och det går inte att dricka skållhett vatten. Dessutom dör jag av värmeslag, se Eja och lutade sig dramatiskt åt sidan och landade mot Malekh.

Jacob slängde sig ner på marken. 

• Du ser rätt löjlig ut nu, men jag kan dra av slipen och plastlåset på min vattenpåse och förstärka upphänges med en rem så kan jag fiska upp vatten, föreslog Eja.  Eftersom vattnet är nära kokpunkten så är det rent vatten eftersom bakterier trivs bäst runt 37° C. När jag har vatten tar jag på mig dubbla paret vantar och häller över i era kärl också. Sen får de stå över natten och svalna så kan vi dricka det på morgonen. 
• Finemang, du är ett geni, sa Jacob
• Men hur tar vi oss över, undrade Harismo.  
• Medan Eja fiskar vatten så letar vi efter något som kan flyta så att vi kan bygga en flotte.
• Ja men täck över era huvuden så ni inte får värmeslag.  

Resten av den dagen gick till att fiska vatten vilket fungerar alldeles som Eja tänkt. Det var svårare för de andra att hitta något som kan flyta. Malekhs skarpa syn upptäckte brädor som låg nästan nergrävda i sanden och med hjälp av dem och kläderna och remmar byggdes en flotte. Kvällen kom med kyla och de kröp ner i sina sovsäckar utom Malekh som satt och underhöll elden. Det var något övernaturligt med honom, han sov aldrig och han hade en syn som liknade en örns. Dessutom hade han kunskaper utöver det vanliga. I hans sällskap kändes det tryggt på ett väldigt egendomligt sätt. Nu satt han vid elden och rörde i den med en pinne och la på mer ved, sen satt han alldeles stilla, inte ens hans andetag märktes. Harismo och Jacob sov, deras tunga andetag hördes.

• Malekh, du sa att det var något med vattnet förut och jag håller med. Jag har aldrig sett denna mängd med så hett vatten som nu, heta källor har jag sett och varit med om men dom är mindre och sprutar upp från jordens inre eftersom det är ett så högt tryck från jordens inre och det brukar finnas typ vulkaner i närheten, inte nödvändigt men oftast. Men jag har en känsla av att du vet mer. Vad vet du? Undrade Eja.
• Mikael har störtat ner i slaget med draken och det är draken som ligger och sprutar varmt vatten mot kvinnorna. Kvinnorna är sinnliga och erotiska, de dansar och förför. Men som du vet är allt bra i lagom mängd när det råder balans. Men hos dessa kvinnor finns det inget annat. Så det är till deras fördärv. De lockar till sig draken och draken gör allt för att ta sig dit. Men när han är där kommer han att sluka dem alla och sen ge sig i väg efter mer. 
• Men om vattnet som vi ska över kommer från draken, vad kommer att hända? Var är dessa kvinnor? Här finns ingen civilisation så långt mitt öga når?  
• Du, 

Malekh tittade på henne med sina djupa ögon, det var som att han borrade blicken rakt genom. 

• Du vet, du är en sanndrömmare, sov så får du svaret i dina drömmar.

Eja frågade inget mer, hans tonfall och den genomborrande blicken gjorde att inga fler frågor ställdes. Hon kurade ihop sig i sovsäcken och somnade i stället. Hon vaknade sist. Drömmen dröjde sig kvar, hon mådde illa och kallsvettades. Hon kände sig alldeles febrig och bilderna från mardrömmen satt som fastetsade på näthinnan. Fortfarande kände hon sig sjuk men hon kravlade sig ur sovsäcken och gick bort en bit runt en stor sten, kräktes och kissade, hon ville få bort och ur sig allt från nattens dröm. För att vakna hällde hon vatten från vattenflaskan över ansiktet och ruskade på huvudet för att sedan dra handen genom håret och till sist rättade hon till kläderna. Så där ja, nu kändes det bättre, det var ju bara en dröm. De andra var redan i gång, Malekh hade kokat kaffe och plockat fram frukost och de åt och pratade på. Det skulle bli ett äventyr att paddla flotte och ett avbrott från all enformig vandring. Men Eja kände att hon inte var på humör och Malekh såg på henne. Ibland kändes det som han kunde läsa henne som en bok. Hon lastade ändå flotten, tryckte ihop alla grejor i mitten av flotten och allt som kan användas som vapen lät hon ligga framme eller lättåtkomligt. Malekh observerade henne:

• Eja jag ser att du har fått svar i din dröm
• Ja, sa hon sammanbitet. Men jag vaknade för tidigt.
• Jag förstår, sa Malekh. Harismo du står beredd med pilbågen åt öster. Du Jacob, sätt dig så stabilt du kan och se till att paddla som om du aldrig gjort något annat. Eja du är beredd på att rycka in där det behövs. 
• Ja Malekh.

De var allvarsamma och koncentrerade när Malekh sköt ut flotten i vattnet. Jacob paddlade. Eja stirrade ut i vattnet och där mitt i fåran stack det upp ett fasansfullt huvud med horn. Eja hann inte räkna dem men de satt som på en rad från pannan och bakåt. Gapet var stort och fullt av tänder i olika storlekar, huggtänder och tuggtänder om vartannat, och monstret hade en grågrönaktig färg och ögonen lös som glansen av kallt blått stål. De måste paddla rakt mot detta hemska huvud och kunde inte ändra riktning. 

• Men Harismo skjut!! skrek Eja

Harismo avfyrade en pil och sen en till och en till. Sen var de framme. Hennes pilar träffade men gjorde inte någon skada. De skapade bara irritation och ilska. Draken vrålade, Harismo var beredd med nästa pil, Eja tog hennes svärd och gjorde en kullerbytta på flotten och stack in svärdet under käken på draken. När hon drog ut svärdet rann blodet ut på handen och vidare ner i vattnet och draken vrålade samtidigt som Harismo sköt pil efter pil i monstret. Det fasansfulla huvudet som nu hade fått fullt av pilar i sig som nya horn sjönk ner i vattnet och färgade det rött. Jacob paddlade hela tiden för allt han kunde och när de närmade sig andra sidan klatschade en lång gröngråaktig stör ner på flotten och Malekh reagerade blixtsnabbt och sparkade bort den från flotten. De nådde andra sidan och Jacob hoppade av och började lasta av när ett nytt mindre huvud dök upp vid sidan om flotten, Eja hade kvar svärdet i handen så på ren instinkt skar hon av halva halsen på huvudet och Harismo tog sin kniv och stötte den odjurets panna och Malekh sparkade samtidigt bort den nya mindre draken. Han tog ett stort kliv och tog tag i Ejas arm och drog med sig henne av från flotten. Harismo hoppade efter och tog det sista av deras grejor med sig i den andra handen. Då dök en svans upp från de sista resterna av det som varit en flod och snärtade till flotten så den välte och allt rasade nerför ett stort hål. Ett hål de inte sett förut. Häpna, förskräckta, rädda, blöta och nerblodade såg de ner i hålet och upp på Malekh som var den ende som stod upp. 

• Vad var det som hände? Var kom draken ifrån? Så hemskt han lät? Och var kom hålet ifrån?

Harismo och Jacob var stumma, de bara satt och tittade på sig själva och ner i hålet. 

• Upp med er, jag berättar när vi går. Men ni måste gå. Ta på er packning, kom igen nu går vi. Malekh manade på och han gick runt dem och skrek och manade på dem.  

De låg nästan som på hög, nästan över varandra i den ockrafärgade sanden mellan stenarna och klipporna. Alla kände sig förvirrade. 

Malekh bestämde, han fick i gång dem och de kom i väg igen. När de gått en bra bit så att de inte ens kunde ana hålet, vattnet och det hemska odjuret och sen ytterligare en bit så började Malekh berätta: 

Det blev en stor strid i himmelen och Ängeln